Att vara ett skilsmässobarn
Skriver inget för att någon ska tycka synd om mig, utan för att visa för vissa att man inte är ensam.
Det här är första gången jag typ pratar om det här och tänker tillbaka på hur det hände så det kanske blir lite rörigt.
Jag tror att jag är ganska lycklig lottad när det gäller att ha seperarade föräldrar. Mamma och pappa pratar med varandra och vi firar födelsedagar, jul osv tillsammas, som en "vanlig" familj.
Men pappa har hittat en ny som är super snäll så det ser jag inte som ett problem. Förutam att alla ens förhoppningar om att ens mamma och pappa ska flytta ihop igen försvinner.
Mina föräldrar skilde sig i kanske augusti 2013 så var 12,5år om jag inte räknar helt fel. Jag var ända barnet hemma (vi är tre syskon) och vi satt och åt middag som en vanlig sommardag. Då säger mamma att hon och pappa måste berätta en sak, så då frågar jag vad? Och då säger dom att dom ska flytta isär och skilja sig.
Då tänkte jag på att det här var sista riktiga dagen som jag tyckte vi var en riktig familj, sista middagen jag skulle tro att mina föräldrar bodde tillsammas sista gången jag skulle vara i en "vanlig" familj. Så då kom några tårar. Hade det på känn att det skulle hända för dom "bråkade" mycket och höll på men hade aldrig tänkt att det skulle bli verklighet. Men det blev det för annars hade jag ju inte suttit här nu och skriva detta... Men det går någon dag och då ska dom berätta för min lillebror, så vi sitter där och äter och dom berättare det och då får jag ytligare en reminder på vad som ska hända. Vet att alla reagerar olika men blev arg för min lillebrors reaktion.
-Vi ska seperera oss så ni kommer att bo på två ställen, säger mamma och pappa
- ÅH, då måste jag ha mer lego för annars behöver jag packa varje vecka, säger min lillebror
Att det är det ända han tänkte på kändes konstigt för mig. För jag tänkte på vilken vår sista resa var och att det var den sista resan tillsammans som en familj och då upplevde jag den ju såklart inte så. Att vi aldrig kommer att göra något som en "vanlig" familj igen får mig att typ gråta nu...
Barn har ju lätt att tro att det är deras fel osv, men jag kände ALDRIG så och det ska ingen heller. Men jag tror att det var en annan person som gjorde att det hände. Tror inte att det var hens fel men att det var hen som gjorde att det hände då och inte att det hade hänt om 10år vilket jag hade tyckt varit bättre. Hen tog fram en sida av mina föräldrar som dom inte tyckte om med varandra och därfer skiljdes dom. Det är min åsikt sen får andra tycka vad dom vill.
Min pappa flyttade inte därifrån direkt utan vi bodde tillsammans i nästan ett halvår efter att dom hade berättat så det var lite jobbigt men tänkte inte så mycket på det. Nu bor han i en lägenhet som ligger ungefär 30 minuter ifrån.Det är en buss som är precis utanför mammas hus som också är precis utanför pappas lägenhet så det är super.
Att berätta för kommpisar har jag inte tyckt varit svårt för många förstår exakt hur det känns. Men det är dock inte alls många som vet om det och det finns ingen anledning till det. Är inget jag skämms över men känns inte som om man ska behöva skryta om det.
Det här är mina upplevelser så kanske inte passar in på dig men vill bara skriva av mig lite.
PUSS //matilda
Trackback